1995 | 1996 | 1997 | 1998 | 1999 | 2000 | 2001 | 2002 | 2003 | 2004 | 2005 | 2006 | 2007 | 2008


TRAMPCYKELPLAKETTEN

trampcykeln Liv i Sveriges hederpris delas årligen ut till någon av "de kulturens trampcyklister som ständigt, långt från allfarvägarna, spårar upp medmänniskor som har mycket att berätta om sitt liv, om sin hemtrakt, om sina drömmar", som det står på plaketten. Priset delas ut vid föreningens årsmöte och har hittills fått följande mottagare: Britt Söderholm, Ulf Ärnström, Erik Ransemar, Karin Stensson, Yngve Ryd, Eva Dahlström, Läsarnas egna sidor/Hemmets journal, Ann-Katrin Tideström radioprogrammet Karlavagnen, Per Gustavsson, Bertil Söderström, Monika Moberg och Göran Lundin.


1995

Britt Söderholm, Sköldinge
Hederspris till Göran Palm

Britt Söderholm är en av de kulturens trampcyklister som gjort mest för att stimulera människor att uttrycka sig i skrift här i landet, och detta under flera årtionden, dels i Norrbotten, dels på Åsa folkhögskola i Sörmland. Hennes uppskattade skrivarkurser har bland annat resulterat i antologierna "Ostruket" och "Int är det nåt särskilt med Norrbotten", liksom nu senast i bildandet av "Föreningen för kvinnoskrattets bevarande" på Åsa folkhögskola.
   Tillsammans med Sven Nyberg på Högskolan i Luleå har Britt ställt samman ett kursmaterial som används långt utanför Norrbotten och Sörmland, "Skrivarbladet". Dessutom har hon hunnit med att skriva en egen bok i Liv i Sveriges anda, "Stålspindeln", en operationsskildring som också visats i TV i dramatiserad form.
   En av de medlemmar som föreslog Britt Söderholm som första innehavare av Trampcykelplaketten skrev så här: "Med den förmåga att entusiasmera hon har, har hon förlöst många vilsna skrivarsjälar. På sitt varsamma sätt att leda ger hon flygrädda elever luft under vingarna." Detta kan Liv i styrelse skriva under på, för vi har flera av Britts förlösta skrivarsjälar som medlemmar i vår förening.
   Vid cermonin tilldelades även Göran Palm ett hederspris.


1996

Ulf Ärnström, Stockholm
Den till Stockholm utvandrade ångermanlänningen Ulf Ärnström är kanske den av kulturlivets alla trampcyklister som gjort mest för att stimulera människor runt om i Sverige att berätta muntligt. Han har bland annat tagit inititativet till Alla Berättares Dag och till berättarscenen Cric Crac Café. Som kringkuskande eldsjäl har han vid åtskilliga studiedagar tränat upp lärarna i det muntliga berättandets konst, och på dagis och fritis har han lika träget genomfört berättarprogram för och med ungarna. Han är en uppskattad berättargäst på Skeppsholmen och har själv lett berättarkaféer i bland annat Ljusdal och Skarpnäck, när han nu inte hämtat internationell inspiration vid berättarfestivaler i USA och Kanada. På sitt samvete har Ulf också, tillsammans med kumpanen Peter Hagberg, ett plötsligt gästspel som oanmäld berättare i en tunnelbanevagn i trafik. Två prov på Ulfs underfundiga berättarkonst finns med i Liv i Sverige-boken "Berättarkafé", och i höst kommer han att återfinnas i det nyinrättade berättarrummet på bokmässan i Göteborg.
    Som legitimerad psykolog har Ulf Ärnström fått lära sig att lyssna, och den konsten har han både haft glädje av och utvecklat i sitt nya yrke som berättare, kursledare och arrangör. 1996 års Liv i Sverige-pris går till en sällsynt berättarglad mästare i det aktiva lyssnandets konst.


1997

Erik Ransemar
Liv i Sveriges hedersplakett Trampcykeln går i år till en författare och journalist som gjort mer än de flesta för att stimulera "vanliga" människor att uttrycka sig i skrift, karlskronaiten och rönningebon Erik Ransemar. Oavsett om han suttit som redaktör för handikapptidskriften Status, som lektör i Föreningen Liv i Sverige eller som kommunalpolitiker i hemkommunen har han hela tiden i handling försökt visa att människor som kallas tysta har mycket att säga, bara de får chansen att yttra sig. Bland de chanser han själv har erbjudit finns allt från intervjuartiklar, skrivupprop och veckoslutskurser till lokala arbetarspel och hela bokserier. Typiskt för Erik, nu när han äntligen blivit avlöst både i Författarcentrum och i Liv i Sveriges styrelse, är att han som tidningsdebattör känner sig mera hemma bland insändarskribenterna än bland kultursidans fullblod.
   Erik Ransemars namn är kanske starkast förknippat med den svenska handikapprörelsen, och i Liv i Sverige har han stått fadder till en serie självbiografier, skrivna av människor med funktionshinder, liksom till den första textantologi, Det är dags, i vilken handikappade själva får komma till tals - en pionjärinsats. Men med samma entusiasm och tålamod har Erik också hjälpt fram och ordnat presskonferenser kring så olikartade levnadsskildringar som Byggfolk och Dragspelsliv.
   Författarinsatser av det här vardagsnära slaget prisas sällan i den kulturella offentligheten, men för oss som envist spanar efter backtåliga trampcyklister på litteraturens grusvägar väger de tungt.


1998

Karin Stensson, Lund
Karin Stensson har i många år samlat medmänniskor i Malmö med omnejd till "berättarverkstäder", där framför allt äldre skåningar samtalar om sina minnen, minnen som sedan skrivs ut och samlas i minneshäften som sprids av Lundabygdens ABF.
   Men Karin har inte stannat vid detta utan sammanfört de äldre med mellanstadiebarn i bland annat Rosengård och Staffanstorp. De gamla har hälsat på i skolorna och tagit emot skolbarnen i sin berättargrupp. Vad talar de om då? "Vi tycker det är roligare att tala om förälskelser än om läxor," svarar en flicka. Flera av barnen har också börjat brevväxla med var sin gamling, och en pojke skrev: "Jag låtsas att ni är mina föräldrar." Dessutom får berättargruppen smygtitta i elevernas privata dagböcker mot att eleverna får ta del av de gamlas utskrivna minnen. På dessa och flera andra sätt, inte minst dramatiska, slår Karin Stensson berättarbroar över generationsklyftorna, en insats som ter sig sig särskilt viktig att uppmärksamma i ett läge när gamla och unga tycks leva i helt skilda världar och när äldrevården till råga på eländet befinner sig i akut kris.
   För övrigt är Karin Stensson bra på att skriva, vilket är en ovansklig fördel när man vill fästa människors muntliga berättelser på papper utan att rösten och tonfallet försvinner på vägen.


1999

Yngve Ryd, Jokkmokk
Yngve Ryd är född 1952 och brukar pendla mellan Jokkmokk och grannbyn Tårrajaur. Han har alltså mycket lång väg till Stockholm. Men det är också hemma i Lappland som han brukar hitta de intervjuoffer som intresserar honom. Det är gamla jägare och fiskare, det är renskötare och skogshuggare, det är människor som besitter en praktisk överlevnadskunskap som det urbana samhället gjort sig av med.
   I tjugo års tid har Yngve Ryd pumpat gamla gubbar på deras praktiska detaljkunskap, och med stigande häpnad har han och hans läsare märkt att denna alldeles konkreta kunskap i regel lyser med sin frånvaro i den annars ymniga litteraturen om vår så kallade vildmark. Hur går det till att göra upp eld i ösregn eller snöyra, hur bygger man en stolpbod så att den inte rasar ihop, hur tar man sig säkrast fram i väglöst land, hur väljer man trä till ett bygge och vad finns det att veta om väder och vind som inte står i några böcker? Enda sättet att få svar är att fråga de samer och nybyggare som ännu vet, menar Yngve. Han är också Sveriges kanske envetnaste intervjuare, för han återvänder till samma kunskapsförmedlare ända tills han fått ur dem allt de vet. När han höll på med storverket "Timmerhästens bok" från 1991 återvände han regelbundet till sina intervjuoffer under tio års tid innan han var nöjd.
   Men Yngve Ryd är också en författare som har känsla för språk och dialekt. Han kan fånga det personliga tonfallet i alla de röster han avlyssnat, så att människorna träder fram med tydlighet enbart genom vad de har att berätta. De faktatäta lektioner i friluftsteknik som hans hittills fyra böcker vimlar av är också så ekonomiskt skrivna att de bitvis låter sig avnjutas som en sorts poesi i sak.
   En författare som i stället för att skriva romaner satsar allt på glesbygdsförlagda intervjuböcker om så elementära ting som snö, eld och vatten - tre ämnen han närmast ska ägna en intervjutrilogi - bär sig förvisso inte åt som man förväntas bära sig åt om man vill bli prisad i vår Stockholmsdominerade litteraturvärld. Men tiger kultursidorna om detta märkliga författarskap är det desto angelägnare att Föreningen Liv i Sverige uppmärksammar det. I år passar det också särskilt bra med en man från Lappland, eftersom vi i fjol premierade en kvinna från Skåne, Karin Stensson.


2000

Eva Dahlström, Hallsberg
Under hela 90-talet har Eva sänt ut sina alltid lika välformulerade skrivupprop till kvinnor, till arbetslösa, till långtidssjuka, till 50-talister, till invandrare, till livsgrubblare och till brevskrivare, upprop som ofta följts av personliga intervjuer och som resulterat i en imponerande rad av textantologier. Tillsammans berättar dessa böcker mer om det dagliga livet i Sverige än de flesta samtidsromaner.
   Ofta har Eva samarbetat med Folkrörelsernas arkiv i Örebro, liksom med En Bok för Alla och Liv i Sverige, men i regel kläcker hon sina bokidéer själv, och när hon har kläckt dem räds hon aldrig de väldiga högar av insända livsberättelser som skrivuppropen brukar leda till. Enbart till antologin "Kära brevvän" fick hon tio tusen mer eller mindre svårlästa brev att välja på. Ensam!
   Andra boktitlar är "Töser och tanter", "Kicken", "Friskskrivning", "Livsbilder" och "Doris, Snoddas och alla vi andra". Vad man slås av i dessa Eva Dahlströms gräsrotsantologier är inte bara hur många särpräglade doldisar som där har fått säte och stämma utan också hur fantasifullt redigerade och känsligt illustrerade böckerna är.


2001

Läsarnas egna sidor
Liv i Sveriges årliga hederspris har hittills förbehållits kulturlivets enskilda trampcyklister, men i år har vi valt att premiera något så kollektivt som en särskild avdelning i en populär veckotidning, Läsarnas egna berättelser i Hemmets Journal.
   Skälet är ingalunda att de prisvärda individerna har tagit slut för oss; en av dem är för övrigt just den journalist och prismottagare, Ann Lagerwall, som på frilansbasis lusläser de berättelser som Hemmets Journals läsare ständigt skickar in. Skälet är snarare att vi har velat uppmärksamma en glädjande veckopresstendens till ökad respekt för läsarnas förmåga att skildra sina erfarenheter på sitt eget språk, alltså inte bara muntligt för en reporter eller i tillrättalagd Mitt livs novell-form utan i egenhändigt skrivna vittnesbörd, brev eller dagboksblad, en tendens som särskilt tydligt framträtt just i Hemmets Journal.
   Den dominerande attityden till insänt material har länge varit nedlåtande på de flesta redaktioner. "För icke beställt material ansvaras ej" - "redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera" - "fatta dig kort!" Eller på TV-språk: "Tyck till för 5.70 i minuten!" Men varför ska just vanligt folk fatta sig kort när de har något viktigt att berätta och därtill kan skriva? Läsarnas egna berättelser i Hemmets Journal är ofta fem sex spalter långa, och just nu löper en mycket lång berättelse genom tre nummer i följd. Berättarna får alltså chans att tala till punkt, låt vara att deras texter ibland redigeras och kortas.
   Dessutom får de skildra motgångar och tragiska erfarenheter utan att på gammalt ängsligt veckopressvis behöva sockra bort det bittra på slutet. Härtill kommer två särskilt ovanliga tecken på medmänsklig respekt: dels välkomnas och presenteras berättarna, dels får de betalt för sina införda bidrag.
   Följden har blivit att allt flera läsare sänder in allt bättre texter till Hemmets Journal; så mycket betyder det uppenbarligen att få klartecken och uppmuntran! Läsarnas egna sidor i Hemmets Journal redigeras med andra ord - och nu tar vi till det högsta beröm vi kan ge årets pristagare - i Liv i Sveriges anda.


2002

Ann-Katrin Tideström
Liv i Sveriges trampcykelplakett för år 2002 går till Ann-Katrin Tideström, Luleå, mångårig radioproducent och folkbildare som förblivit Luleå trogen.
    Det var på 1970-talet som Ann-Katrin på dåvarande TRU, nu heter det Utbildningsradion, lockade tusentals norrbottningar att sända in sina minnen och foton på temat "Bygd i förvandling", ett tidigt försök att skriva folkets historia med folket självt som historiker. Det rika materialet räckte inte bara till åtskilliga intervjuprogram i radio utan också till en serie antologier på temat "Norrbotten berättar", utgivna på Länsbildningsförbundets eget bokförlag och med Ann-Katrin som en av redaktörerna. Länge var denna pionjärverksamhet rätt okänd söder om Luleå, men Sven Lindqvist fick här inspiration till sin Gräv där du står-rörelse, och när professor Lars Furuland i Uppsala härom året såg tillbaka på trettio år av amatörskrivande runt om i Sverige utnämnde han just "Norrbotten berättar 1" till skrivarrörelsens kanske starkaste verk.
    Men stockholmskan Ann-Katrin Tideström har hunnit med mycket mer under sin självvalda utlokalisering till Norrbotten, den som nu har varat i trettio år. Efter hundratals förfrågningar från skrivlystna berättare tog hon intiativet till boken "Skrivarkurs för Norrbotten", och på Bildningsförbundet satt hon i juryn för en radionovelltävling som bland annat lockade en då okänd norrbottning vid namn Mikael Niemi att debutera som författare.
    Det projekt hon nu i efterhand nämner med särskild glädje är programserien "Kvinnoliv" på Utbildningsradion, där många kvinnor som dittills tigit i församlingen fick tala fritt ur hjärtat utan att bli avbrutna.
    - Att ge folk en tro på att deras språk duger, det har varit det viktigaste i mitt jobb och kanske det jag kommer att sakna mest, sa Ann-Katrin själv om sitt arbete när hon just avgått som radioproducent. I radions barndom, innan snuttifieringen slog igenom, fanns det intervjuare som ägnade okända svenskar halvtimmeslånga porträttprogram. Lars Madsén var en, Olof Forsén en annan. Det är inte många av dagens radioproducenter som arbetar i denna självförglömmande tradition. Antingen får de inte programtid nog eller också är de inte lika vana vid att lyssna som vid att själva hålla låda. Lyssnaren Ann-Katrin Tideström är ett glädjande undantag, och det är därför vi i Liv i Sverige vill hedra henne.
Styrelsen genom sin ordförande Göran Palm


2003

Radioprogrammet Karlavagnen i P4
Föreningen Liv i Sverige utdelar årligen sin hedersplakett Trampcykeln till någon eller några av de "kulturens trampcyklister som ständigt, långt från allfarvägarna, spårar upp medmänniskor som har mycket att berätta om sitt liv, om sin hemtrakt, om sina drömmar." 2003 års pris går till redaktionen för radioprogrammet Karlavagnen, som nu i tio års tid har låtit tusentals medmänniskor berätta om sitt liv utan att avbryta dem.
   I det mediala kulturlivet finns det en gammal skräck för vad vanligt folk ska hitta på om man ger dem "alltför" fria tyglar. Luttrade journalister skrämmer upp sina yngre kolleger med hemska berättelser om hur pinsamt det kan bli när galningar och rasister i demokratins namn får breda ut sig eller när en fri programform saboteras av oförbätterliga pratmakare. När Liv i Sverige började med sina öppna berättarkaféer kraxade olyckskorparna i denna skrämda stil, och säkert fick radioproducenter som Lisa Syrén höra detsamma när de vid 90-talets början vågade glunka om något så fantastiskt som ett tvåtimmarsprogram i radio, helt ägnat vanliga människors erfarenheter och tankar. Men både berättarkaféerna och Karlavagnen har lyckligen överlevt sina välmenande dödgrävare. Ett starkt program behöver inte porta sina "besvärlingar".
   De radiolyssnare som lyckats passera telefonslussen har i förstone svårt att känna igen sig i Karlavagnen, för i stället för att genast bräckas av en egotrippad programledare möter de en eftertänksam lyssnare som ingenting högre tycks önska än att bättre förstå vad den uppringande vill få sagt. I en tid präglad av allt kortare meddelanden är ett så "gammalmodigt" arbetssätt inte bara utmanande utan också efterlängtat. Få radioprogram har en så stor publik som Karlavagnen, och ändå sänds det sju timmar i veckan året runt.
   "Vi värnar om den personliga integriteten men väjer inte för något", står det på Karlavagnens hemsida, och valet av samtalsämnen bär syn för sägen. Hela kvällar har ägnats åt så minerade ämnesområden som "aborter", "islam i Sverige", "min dotter är lesbisk", "flykting, var finns du", "bulimi" eller "USA - hjälte eller bov", ämnen som inte precis tyder på att programledarna i första hand vill ha det mysigt i studion mellan poplåtarna. Men redaktionen överraskar också med oväntade ämnesval som lockar fram högst personliga minnen och synpunkter, eller vad sägs om teman som "Mitt namn", "Tvättstugan", "Vänskap", "Jag valde kyrkan", "Att inte bli trodd", "Oförklarligt", "Smuts" eller "Vad ska det stå på din gravsten"?
   Det dröjde innan Karlavagnens folk nåddes av Liv i Sveriges prisbesked, för pinsamt nog hade vi tagit för givet att programadressen måste vara Stockholm, vilket den inte är. Till slut blev vi uppringda från Växjö, för det är därifrån som Karlavagnen sänds, när det inte sänds från Göteborg eller Luleå, det borde vi ha förstått! Vill man höra hur folkets röst låter är det ju fördelaktigt att befinna sig så nära folket som möjligt.
   Till sist hoppas vi att priset till Karlavagnen kan övertyga en och annan icke-lyssnare om att de inte prompt behöver slå på P1 eller P2 för att hitta kvalitetsprogram i radio, allra minst rätt sent på tisdags-, onsdags- och torsdagskvällarna i P4.
Styrelsen genom Göran Palm
2004

Per Gustavsson
Den muntliga berättarrörelsen här i Sverige är otänkbar utan Per Gustavsson. I tjugo år har han varit en drivande kraft, inte bara som berättare för barn och vuxna i alla tänkbara sociala miljöer utan också som arrangör av stora nordiska berättarfestivaler, som utgivare av folkliga berättelsesamlingar, som medskapare och ciceron på Sagomuseet i Ljungby och inte minst som sägenvandrare och skrönikor i Mickel i Långhults oborstade fotspår. Vi som har lett eller medverkat vid Liv i Sveriges berättarkaféer genom åren har i många fall fått avgörande impulser i Per Gustavssons hägn, inte minst i Målaskogs gamla byskola.
    De flesta förknippar årets pristagare med Små1and, men han är född i Sundsvall, han bor i Skåne och han upptäckte det muntliga berättandets kraft som ung barnbibliotekarie i Västergötland. Plötsligt fick han hoppa in på en sagostund för barn och märkte snart att ungarna lyssnade bättre när han försvenskade den tyska saga han fått att läsa genom att på eget bevåg förlägga handlingen till byarna kring Vara, och framför allt genom att berätta historien med egna ord i stallet för att läsa texten innantill. Alltsedan dess är det den lokala förankringen, det ofriserade talspråket och den direkta publikkontakten som är Per Gustavssons episka ledstjärnor.
    Särskilda berättarscener för en redan intresserad publik har aldrig lockat Per, han tycker det är viktigare att sprida berättandet till redan befintliga ställen där berättartraditionen behöver livas upp, till klassrum, pensionärshem, fackföreningar, bygdegårdar och vårdinrättningar. Att berätta för och med utvecklingsstörda finner han särskilt spännande. Inte heller är Per särskilt svag för sagor om prinsar och prinsessor, han utgår hellre från de drastiskt folkliga och inte sällan upproriska skämtsagor som faktiskt var vanligast på 1800-talet, och med talspråkets hjälp befriar han dem från den skriftspråkspolityr som de vanligen ges i tryckta sagosamlingar. Där skriftspråket har rest sociala barriärer kan talspråket riva ner dem.
    Med tanke på hur mycket Per Gustavsson har hunnit uträtta sen han slutade som bibliotekarie och gav sig berättandet i våld - bland annat har han utgett ett tjugotal böcker om och med lokalt berättande - är det märkligt att han inte är äldre än 52 år. Lika märk1igt, för att inte säga pinsamt, är att Liv i Sverige först nu premierar honom som kulturell trampcyklist. Men bättre sent än aldrig.
Styrelsen genom Göran Palm
2005

Bertil Söderström, Söderköping
Det finns livaktiga skrivargrupper lite varstans i Sverige, men det är något särskilt med den krets i Söderköping som numera heter Lokala poeters sällskap. I den kretsen finns påfallande många skrivbegåvade människor i skilda åldrar, och mitt i kretsen tronar en gammal oförbrännelig söderkis som för säkerhets skull har Söder med även i sitt efternamn, Bertil Söderström. När Bertil i sin ungdom var arbetskamrat i Stockholms hamn med Bengt Örsell, författare till Liv i Sverige-boken "Akta hatten, karlar", fick han det smeknamn som han behållit sen dess, Berra Söder. Flera decenniers kommunal tjänst som hälsovårdare i en stad som visserligen ligger långt från Zinkensdamm men som åtminstone haft vett att börja på "Söder-", har varken kunnat ändra på det eller på hans stockholmska sätt att tilltala sina medmänniskor.
    Är det någon som vet att kulturlivet här i landet hålls i gång av kvinnor är det årets trampcykelpristagare. I kraft av sitt starka läs- och skrivintresse var han tidigt en av de försvinnande få manliga deltagarna i Britt Söderholms skrivarkurser på Åsa folkhögskola, och när den förkrossande kvinnomajoriteten bildade Föreningen för kvinnoskrattets bevarande blev Bertil dess ende manliga medlem, och skälet är starkt nog än idag. Både som kursdeltagare på Åsa, som social satiriker på vers och prosa och som konferencier på uppläsningskvällarna i Söderköping har Bertil genom åren lockat fram åtskilliga kvinnoskratt, samtidigt som hans kamratliga begåvning och höga skattning av skrivandets gemenskap har värmt och stärkt många av de skrivande kvinnor som haft svårt att ge sig själva uppmuntran.
    Som outtröttlig trampcyklist i ordets tjänst har Bertil Söderström därför länge varit på tal som Liv i Sveriges hederspristagare. Men härom året tänkte vi stryka honom från kandidatlistan, för då ringde en dyster Bertil och berättade att hustruns svåra sjukdom tvang honom att avveckla sina litterära engagemang och tacka nej till posten som östgötskt lokalombud i Liv i Sverige. Det lät för trist för att vara Bertil, och mycket riktigt repade han mod på nytt. Biblioteket i Söderköping förärades en hel hylla Liv i Sverige-böcker, inköpta för Söderköpings-Spegelns kvarlåtenskap, och det gravöl som vi i styrelsen förväntat oss förbyttes under kvällens lopp i en bejublad födelsedagsfest för Lokala poeters sällskap. Förmodligen hade Bertil insett att den som har en tung familjebörda att bära måste hämta kraft och glädje någon annanstans för att orka, exempelvis just i den lokala kulturens hägn. Att hans kropp snart fyller åttio år spelar därvid mindre roll än att hans själ har förblivit ung.
Liv i Sveriges styrelse genom Göran Palm
2006

Monika Moberg, Sventorp
Det finns kulturkämpar runt om i Sverige, människor för vilka det är lika självklart som viktigt att för sin omvärld peka ut de livsvärden som de inte själva kan leva utan. De flesta av dessa kulturens trampcyklister brukar vara okända utanför sin hemtrakt, men tack vare Liv i Sveriges medlemmar och lokalombud landet runt får styrelsen lyckligtvis fortlöpande tips om lämpliga priskandidater. Sällan har dock rekommendationerna varit så entusiastiska som när de drivande krafterna i skrivarklubben Pennan i Skaraborg talat sig varma för Monika Moberg i Sventorp.
   Litteraturintresserade kvinnor som är med i en lokal läsecirkel och årligen besöker bokmässan i Göteborg är det lyckligtvis gott om, i synnerhet i pensionärernas krets. Men yrkesverksamma kvinnor som därutöver håller litterära föredrag, redigerar antologier och verkar som läsfrämjande journalister i lokalpressen är betydligt färre. Och de yrkesverksamma kvinnor som dessutom arrangerar konst- och fotoutställningar, ordnar skrivarkurser, föder fyra barn, driver ett tryckeri för egna och andras texter och inbjuder till poesi- och prosakvällar i sitt eget hem, de kvinnorna är så få att de sannolikt bara är en: Monika Moberg. Till Östergården i Sventorp söker sig hugade skribenter, inbjudna konstnärer och muntliga berättare från hela Skaraborg. ”Jag vågar inte annonsera, vi skulle inte få plats”, sa hon en gång till lokalpressen.
   Om skrivandets mödor har Monika bland annat sagt så här: ”Det vanligaste skrivfelet vi alla gör, det är att vi tror att det räcker med att skriva en text en gång, sedan är det bra. Så fel. Det gäller verkligen att jobba med det man skrivit. Det kan vara känsligt för en del. Kritik är svårt men viktigt.” Som litteraturfrämjare är Monika Moberg samtidigt klar över att läsande och skrivande hänger ihop och stimulerar varandra. För henne är det lika naturligt att tala sig varm för erkända författare som Ann Tyler som att locka vanliga läsare att uttrycka sig i skrift eller att våga berätta inför publik. Monika Moberg är kort sagt en hederspristagare i Liv i Sveriges anda, och det känns särskilt lämpligt att få kungöra detta just i år, när ett av hennes främsta skötebarn, Skrivarklubben Pennan, fyller 25 år.
Liv i Sveriges styrelse genom Göran Palm


2007

Göran Lundin, Skellefteå
Liv i Sveriges hederpris för år 2007 tilldelas den västerbottniske författaren och bokutgivaren Göran Lundin, född 1950. Vad vi i första hand vill premiera är Görans mångåriga arbete som drivande kraft i det författarkooperativa bokförlaget Ord & visor i Skellefteå. Men vi tänker också på den del av hans eget författarskap som lyfter fram norrländska vardagserfarenheter som sällan är omnämnda söderöver. ”Förbanna inte mörkret”, ”Busschauffören som försvann” och ”Guldmakarens hemlighet” heter tre av dessa böcker. Den sistnämnda handlar om guld- och silverstölderna på Rönnskärsverken vid 1980-talets början.
   Göran Lundin har ett förflutet som journalist, bland annat som redaktionssekreterare på tidskriften Clarté i Stockholm, när vänstern var som mest hoppfull. Men det var romaner han ville skriva, inte artiklar, och därför fattade han två ovanliga beslut som han sen dess har förblivit trogen. Dels flyttade han tillbaka till Skellefteå, där skrivmiljön var lugnare än i Stockholm, dels utbildade han sig till bussförare, så att han slapp brödskriva för att finansiera sina romaner. Arbetskombinationen fungerade bra fram till 90-talets början, då föreningen Ordfront, där Göran var aktiv medlem, genomgick en första ekonomisk kris och tvingades tacka nej till flera av förlagets författare. Då låg det nära till hands att deppa ihop eller att lämna litteraturvärlden, men två av författarna, båda med samma vackra förnamn, Göran Lundin och Göran Burén, grundade i stället ett eget bokförlag hemma i Västerbotten. Den tändande gnistan blev mötet med en boktryckare i S:t Petersburg, som Ord & visors förlag sen dess har samarbetat med.
   På detta ovanliga bokförlag är författarna sina egna marknadsförare. De får själva betala första upplagan i förväg, men i gengäld får de behålla hela överskottet när de lyckas sälja mer än halva upplagan. Ett färskt exempel på hur bra det kan gå är en lapptillsyningsmans självbiografi, som nyligen kom i en andra upplaga, ett av flera samarbetsprojekt mellan Liv i Sverige och Ord & visor.
   Sverige vimlar av författare som huvudsakligen intresserar sig för sitt eget skrivande, men det är sällsynt med författare som ägnar mera tid och engagemang åt andras skrivande. Göran Lundin är i hög grad en sådan författare, en hel nordsvensk skrivarskola i miniatyr. Därför är det en glädje att tillerkänna honom Liv i Sveriges hederspris.
Liv i Sveriges styrelse genom Göran Palm


2008

Jenny Eklund, Umeå
Årets Trampcykelplakett, den 14:e i ordningen, går till journalisten Jenny Eklund. Hon får priset för sina kreativa idéer att inspirera äldre personer att dokumentera sina liv, för sina insatser som radiojournalist där hon lyft fram livsberättelser och för sitt arbete att via webben popularisera biblioteken genom att föra ut läsande och skrivande till nya grupper, inte minst ungdomar.
    Jenny Eklund, född 1971, har i sitt arbete som journalist visat upp både mångsidighet och nytänkande. Det började 1994 med radiojournalistik och sedan research- och reporterarbete i olika TV-program. Därefter var hon redaktör för livsåskådningsmagasinet Spira. Nästa tjänstgöring var på Umeå universitet, som lärare i journalistik och medie- och kommunikationsvetenskap. Samtidigt började hon leda studiecirklar i ämnet Våga tala samt även hålla föreläsningar om olika aspekter av kommunikation.
   ”Folkbildning går som en röd tråd genom allt jag har gjort,” säger hon. ”Det är anledningen till att jag blev journalist. Jag har alltid gillat att vara ute bland folk och göra intervjuer och sedan förmedla deras berättelser till en publik.”
   Tack vare sin farmor och sin mormor fick hon på allvar upp ögonen för den äldre generationens livshistorier. Det ledde till idén om ett skrivarprojekt för seniorer. I samarbete med Umeå kommuns kulturförvaltning och ABF startade hon Skriv för livet där Jenny ledde skrivarcirklar som även innehöll datakunskap. Syftet var att deltagarna skulle producera var sin livsberättelse, inklusive foton, i tryckt form som de själva formgivit. Skolorna drogs in i projektet och med dem ungdomar som fick tjänstgöra som datalärare för seniorerna. I gengäld bjöds de äldre in i klassrummet för att berätta om tider och förhållanden i bygden som de unga ofta inte hade en aning om. För detta projekt tilldelades Jenny Eklund pris som Årets folkbildare av tidningen Fönstret tillsamman med nio andra.
    Erfarenheterna som skrivarlärare resulterade 2006 i Skriv ditt liv- Handbok i självbiografiskt skrivande. En annan avläggare till projektet blev en långkörare i Radio Västerbotten: programserien Så var det då – och efterföljaren En glimt av livet. Sammanlagt ett 40-tal program där Jenny intervjuade mestadels äldre personer om deras livsöden.
   Skriv för livet har sedan fortsatt i studiecirklar, både i Umeå och på andra orter i Sverige där man använder Jennys handbok och pedagogik.
   Sedan 2007 kan Jenny Eklund välkomna biblioteksbesökare i Västerbotten till ett interaktivt vardagsrum. Det är Umeårregionens bibliotek som tagit initiativet för att göra besökarna mer aktiva och biblioteket mer lättillgängligt. På hemsidan Mina bibliotek lånas inte bara ut böcker, skivor och filmer. Här diskuteras också skrivande och litteratur, och här skrivs artiklar och recensioner. Jenny håller dessutom fortlöpande skrivarutbildningar för bibliotekspersonal och hon fortsätter sitt folkbildningsarbete i form av nya studiecirklar och föredrag.
   Vi i Liv i Sverige är stolta över att få hylla en pristagare som både brinner för livsberättelser och har kompetens att kunna föra ut detta engagemang till nya generationer berättare och i nya medier.

Liv i Sveriges styrelse genom Pelle Olsson

Jenny Eklund inbjuder till skrivövning.
Skriv livshistorier på sex ord!
Klicka på länken och följ instruktionerna.