Vårt allmänna riktmärke är föreningens motto, "Varje liv är värt att skildra". Vi vänder oss därmed till alla de skrivglada människor som har ett gott detaljminne och som vågar säga ordet JAG med eftertryck, vad de än vill berätta.
Eftersom Liv i Sverige enligt stadgarna ska främja det självbiografiska berättandet i landet är det naturligt att vi prioriterar prosan. De som skriver för att dokumentera något som hänt - något som hänt dem själva eller något som hänt en närstående - väljer i regel att skriva på prosa. Dagboksblad, brev, vittnesbörd, memoarfragment, prosaformerna är många, och allt är lika välkommet, bara det är uttrycksfullt. Men många som vill berätta något personligt omvandlar gärna berättelsen till en novell, och då drar vi öronen åt oss, i synnerhet om novellen är skriven i tredje person och gör ett "litterärt" intryck. Vi drar också öronen åt oss när det personliga dokumentet mest tycks vara författarens förevändning för att få vädra vissa åsikter och käpphästar. Liv i Sverige vill höra erfarenhetens röst.
Gränsen mellan självbiografiskt och skönlitterärt skrivande är betydligt mera flytande när det gäller dikter, och eftersom den lyriska formen lockar många av våra medlemmar ställs vi ibland inför kniviga gränsdragningsproblem. De som får tillbaka sina dikter med motiveringen att de inte är nog självbiografiska kan med skäl invända att allt de skriver, även natur- och stämningsdikter, är självupplevt. Därför tillägger vi för säkerhets skull att dikterna bör vara berättande och vardagsförankrade, gärna porträtterande och gärna med en satirisk knorr åt dagsversens håll. Men gränsen är som sagt svår att dra annat än från fall till fall.