Barn ska inte fara illa när de omhändertas av socialtjänsten. Det var det tydliga budskapet under ett seminarium med utgångspunkt från Liv i Sverige-antologin Det är ju inte jag som gjort fel. Två ministrar - en nuvarande, Maria Larsson, och en f d, Ingela Thalén, medverkade vid seminariet. Båda betonade vilket starkt intryck läsningen av antologin gjort.

Att bli omhändertaget och placerat i fosterhem eller på barnhem är ofta en oerhört traumatisk upplevelse för ett litet barn. I några fall kan det dock vara en befrielse från ett hem i misär. Omhändertagande av barn har – med olika motiveringar – skett i många länder. Barnet var ”utvecklingsstört”, eller ”asocialt”, föräldrarna missbrukade eller var fattiga.

I Sverige har minst 250 000 barn varit placerade i fosterhem eller på barnhem från 1920-talet och framåt. Tyvärr har många av dem vanvårdats, utsatts för övergrepp och omänskliga lidanden. Detta har de senaste åren uppmärksammats i TV-program, tidningsartiklar och debatter, och lett till att en utredning, Vanvårdsutredningen, tillsattes 2006.

Uppmärksamheten ledde också till att Liv i Sverige tog initiativet till ett skrivupprop bland dem som omhändertagits. Fjorton berättelser har nu samlats i en antologi Det är ju inte jag som gjort fel. 19 november hölls ett seminarium med samma titel på Nordiska museet i Stockholm, där drygt 100 deltagare fick lyssna till berättelser från f d barnhems- och fosterbarn, samt forskare, socialtjänstpersonal och utredare.

Projektet har skett i samarbete mellan Liv i Sverige och Nordiska museet. Museet har arkiverat alla insända berättelser. Stiftelsen Allmänna Barnhuset har stött utgivningen av antologin, och arrangerade seminariet tillsammans med LiS och Nordiska museet.

Folkhälsominister Maria Larsson inledde seminariet med att tacka för ”en fantastisk bok som skakat om och givit mig ett stycke samtidshistoria”. Hon önskar att berättelserna i antologin ska hjälpa till att skapa förändringar inför framtiden. ”Barns delaktighet ska skrivas in i tillsynsarbetet” betonade ministern, när hon talade om omorganisationen av tillsynen av familjehemsarbetet som nu görs.

Två av skribenterna i antologin, Lena Stenkvist och Agneta Norlin, berättade om sin respektive barndom. Lena Stenkvist hade flyttats runt bland olika fosterhem, fått svälta, frysa och misshandlats. Agneta Norlin däremot hade bara ljusa minnen av sina barnhemsplaceringar, de innebar lugn och ro och trygghet, till skillnad från hennes eget hem med en misshandlande far.

På seminariet, som leddes av förra socialministern Ingela Thalén, nu ordförande i Stiftelsen Allmänna Barnhuset, medverkade också Lisbeth Pipping, författare och sakkunnig, forskarna Mikael Eivergård och Bo Vinnerljung, Margaretha Johansson från länsstyrelsen i Jönköpings län samt Göran Johansson, utredare i Vanvårdsutredningen.

Samtliga betonade att det är barnet som ska stå i centrum, som ska ses, lyssnas på, och bekräftas. Vanvård och övergrepp har förekommit och förekommer tyvärr fortfarande i den sociala barnavården. Men med det nya arbetssättet BBIC = Barns Behov I Centrum ska förhoppningsvis inget barn i samhällsvården behöva fara illa i framtiden.

Ett mycket viktigt och uppskattat seminarium, som Liv i Sveriges projektledare Ingrid Sjökvist och Christian Richette har all heder av. Boken Det är ju inte jag som gjort fel kan beställas här på hemsidan.