Under 1900-talet omhändertogs hundratusentals barn av samhället. De växte upp med erfarenheten av att under kortare eller längre tid leva på institution eller i fosterfamilj.
I den här antologin berättar några av dem med egna ord om hur det var. Många av bokens fjorton berättelser är tunga – med minnen av övergrepp och grymhet som nästan verkar omänsklig. Men här finns också ljusa minnen; historier om medmänniskor som verkligen brydde sig, till och med om omhändertagandet som en väg ut ur en olidlig familjesituation.
Tillsammans ger texterna en bild av en omdebatterad, men fortfarande ganska dåligt känd, del av den svenska 1900-tals historien. Dessutom berättar de om livsviljan, om det obändliga hoppet mitt i hopplösheten.
Många av bidragen är skrivna som någon form av upprättelse, för att äntligen bli lyssnad på, för att ”det har känts skönt att få berätta”, som flera av skribenterna har uttryckt det.

Berättelserna har samlats in av föreningen Liv i Sverige. Produktionen av boken har bekostats av Stiftelsen Allmänna Barnhuset. Antologin avslutas med en kommentar av Mikael Eivergård, filosofie doktor i etnologi.

Köp ”Det är ju inte jag som gjort fel”