Liv i Sverige

Liv i Sverige | Föreningens historia | Stadgar | Verksamhetsberättlese

Varje liv är värt att skildra! Det är den stolta devis som föreningen Liv i Sverige arbetar efter. Vi vill främja det självbiografiska berättandet i vårt land, både i tal och skrift.

Vi skulle få en skev bild av verkligheten om bara kändisarnas memoarer nådde offentligheten. Liv i Sverige har blivit något av doldisarnas eget bokföretag.
De flesta böcker som vi medverkat till är självupplevda berättelser. I andra fall handlar det om resultat av skrivarcirklar eller skrivupprop.

Liv i Sverige är inget förlag, vi söker samarbete med skilda förlag landet över, liksom med muséer, hembygdsföreningar, kulturnämnder och statliga institutioner. I Liv i Sverige medverkar yrkesskribenter som lektörer, rådgivare och kontaktpersoner.

För de flesta människor är talet ett starkare språk än skriften.
Därför har vi återupplivat en tradition som länge upprätthölls spontant på bykrogar och kaféer.
Över hela landet finns det idag berättarkaféer. På vissa ställen samlas man kring ett ämne, till exempel Livet i Mölndal, men på många håll berättas det helt fritt.
Syftet med vårt eget stamkafé på Folkkulturcentrum i Stockholm är att få publiken själv att berätta, ordfördelarens uppgift blir att lyssna och locka.
Nu mera samlar och spar vi berättelserna, som många gånger är helt unika och kulturhistoriskt mycket intressanta.

LIV I SVERIGES HISTORIA

Tjugo år med Liv i Sverige
Redan 1977 satt FörfattarFörlagets styrelse med Sandro Key-Åberg i spetsen och grubblade på vad som kunde göras med en handfull nyinkomna manus som inte såg ut som nyinkomna manus brukar se ut.
   Ett var handskrivet. Ett var maskinskrivet men utan kapitelindelning, utan marginal och med minsta möjliga radavstånd. Ett tredje såg normalare ut tills vi upptäckte att varje ark var fullskrivet på bägge sidorna. Ett par tre av dessa självbiografiska skildringar förblev "normala" även när vi tittat närmare på dem, men de avvek desto mer till innehållet. En berättade om barnarbete i Härjedalens skogar, en annan om tjugosju års arbete som skolsköterska i Värmland, en tredje var en efterlämnad cancerdagbok från Danderyds sjukhus. Allt var självupplevt.
   Vi satt med en svit gräsrotsmemoarer som vid denna tid börjat dyka upp även på andra förlag, ett kulturellt skred som troligen frammanats av 70-talsvänsterns ständiga tal om Folket. Nu kom folket självt och skildrade helt andra sidor av livet i Sverige än professionella författare brukar skildra.
   Var detta något att satsa på för framtiden? De flesta av upphovsmännen var för gamla för det. Fanns det några pengar att tjäna på en utgivning? Knappast det heller. Dessutom basade vi för ett kooperativt förlag som i första hand hade ansvar för delägarnas verk. Ändå kunde vi inte förmå oss att sända tillbaka mer än de knaggligast skrivna av dessa levnadsskildringar, för den fråga vi ställde oss vägde snart nog tyngre än invändningarna: Behöver inte vår litteratur berikas med självupplevt stoff av den här typen för att kunna fullgöra sin uppgift som samhällsspegel? Med den frågan ringande i öronen sökte vi bidrag från Statens kulturråd för att kunna göra de bästa självbiografierna tryckfärdiga, och när pengarna kom bildade vi arbetsgruppen "Liv i Sverige".
   De nitton första Liv i Sverige-böckerna gavs sedan alla ut på FörfattarFörlaget, med likartat utstyrsel, och flera av dem finns än idag kvar på föreningens prislistor (elva är slutsålda). Femton tjugo år gamla böcker ter sig nya i de medlemmars ögon som inte har hört talas om dem förut och som lockas av ämnet, ett mindre flyktigt nyhetsvärde än det årtalsfixerade slit- och slängvärde som annars dominerar bokmarknaden. När de förlag som Liv i Sverige numera samarbetar med rear vissa titlar försöker vi också, i mån av plats, köpa upp restupplagorna; vi håller oss nämligen bara med kostnadsfria boklager, exempelvis ett linneskåp och ett garage.
   FörfattarFörlaget gick i graven 1986, men då var den fristående föreningen Liv i Sverige redan inne på sitt fjärde år. Att vi klippte förlagsbanden så långt före konkursen berodde framför allt på att Statens kulturråd vägrade ge fortsatt stöd om inte Liv i Sverige-gruppen etablerade sig som en ideell förening utan kommersiell inriktning. Även ett bokförlag som går med förlust betraktas nämligen som kommersiellt.
   Föreningen bildades av ett fyrtiotal medlemmar. Tjugo år senare har Liv i Sverige omkring 900 medlemmar, varav en tiondel utgörs av organisationer (bibliotek, folkhögskolor, skrivarklubbar etc). Liv i Sverige-serien omfattar närmare hundra böcker, utgivna i samarbete med de mest skilda bokförlag. Många är antologier där flera röster blandas, men de flesta är ensammemoarer. Och de numera riksspridda berättarkaféer , som vi började med för att även skriftfientliga berättare skulle få sin chans, är redan inne på sitt tredje årtionde. I stället för att dö sotdöden, vilket många fruktade att vi skulle göra när vi lämnade FörfattarFörlaget, har vi förblivit vid god hälsa och till och med vuxit oss ganska starka.
   Det första av nu bortåt två hundra berättarkaféer landet över anordnades tillsammans med Folkkulturcentrum på Skeppsholmen 1985; nr 1 av det blivande Liv i Sverige-Bladet utkom 1988; hedersplaketten "Trampcykeln" utdelades första gången 1995; det givande samarbetet med En Bok För Alla inleddes samma år med antologin "Berättarkafé"; och ett växande antal serieprojekt i samarbete med fackförbund, museer och forskningsinstitutioner - "Rösträtt", "Kvinnors arbetsliv", "Liv i Stockholm" och senast "Kvinnor och handikapp" - har också sjösatts under årens lopp.
   Det viktigaste som hänt är ändå något annat. Under hela 80-talet var verksamhetsbidraget från Statens kulturråd vår viktigaste inkomstkälla, men sedan 90-talets början inbringar medlemsavgifterna betydligt mer, i regel dubbelt så mycket. Samtidigt har vi lyckats försäkra oss om projektbidrag från så skilda organisationer och fonder som Samfundet S:t Erik, Folksams sociala råd, Arbetslivsinstitutet, Södertörns högskola och Frejas fond. Stipendier från i första hand fackliga organisationer har även de bidragit till att ge oss friare händer. Men fortfarande har vi inga anställda, lektörerna arvoderas per manus.
   Ett viktigt skäl till föreningens livskraft är förstås det faktum att påfallande många svenskar har ett starkt behov av att skriva och berätta, ett behov som tenderar att öka i takt med antalet sjukpensionärer och socialbidragstagare i dagens Sverige. Men ett lika viktigt skäl är säkert att de flesta av våra böcker och berättarkaféer är lokalt eller regionalt förankrade. Rikspubliken tycks i dag bara existera när det gäller barnböcker, kokböcker och storsäljarromaner, men den lokala publiken är mer att lita på. "Tegelepoken i Heby" är en typisk Liv i Sverige-bok i det stycket. Den sålde betydligt mer just i Hebytrakten än i landet i övrigt, biblioteken inräknade. Sak samma med berättarkaféer som har ett lokalt tema, "Livet i Hedemora" eller dylikt. De lockar nästan alltid en större publik än det fria berättandet.
   Och ändå finns det fortfarande många som aldrig har hört talas om Liv i Sverige. Hade vi råd att annonsera skulle medlemsantalet säkert kunna bli betydligt högre.

Liv i Sverige var från början tänkt som ett litterärt samarbetsprojekt mellan proffs och amatörer, och så fungerar det fortfarande. "Föreningen skall främja ett samarbete mellan yrkesskrivare och dokumentärt inriktade amatörberättare, så att de senares kunskap om och erfarenheter av livet i Sverige på ett kvalificerat sätt kommer litteraturen till godo," som det heter på stadgarnas kanslispråk.
   Här finns alltså ett kvalitetskrav inbyggt, men lägg märke till att detta kvalitetskrav i lika hög grad är dokumentärt som litterärt. Det finns olika kvaliteter att väga samman när man bedömer en självbiografi. Är det som berättas sant? Är det skildrat förut? Är det uttrycksfullt skrivet? Etc.
   Proffsen är författare, journalister, kursledare eller bibliotekarier, och flera av dem som kommit och gått i Liv i Sveriges styrelse, tillika dess läsgrupp, har satt viktiga spår i vår verksamhet. Reidar Jönsson hävdade tidigt principen om att levnadsskildrarna själva bör ha upphovsrätten till sina verk. Erik Ransemar öppnade våra kontakter med handikapporgansationerna och tillskyndade den första svenska antologi, "Det är dags", där funktionshindrade människor talar i egen sak. Cecilia Modig lyckades engagera både Socialstyrelsen och Folksams sociala råd för ett skrivupprop bland landets socialbidragstagare, ett upprop som sedan resulterade i "29 röster från välfärdens väntrum" med flera böcker. Inger Alfvén spelade en inte oviktig roll när Svenska akademin på 80-talet gav Liv i Sverige sitt pekuniära erkännande. Nils-Eric Frinnman, Liv i Sverige-Bladets förste redaktör, upprättade våra kontakter med den snabbväxande skaran av skrivarklubbar landet över. Peter Curman myntade Liv i Sveriges stolta motto, Varje liv är värt att skildra. Per Agne Erkelius såg till att våra stadgar fick en stringent form, Per Wästberg har i flera år fungerat som lektör för våra Stockholmsskildringar. Och Larsolof Giertta har inte bara utformat vår slitstarka Liv i Sverige-broschyr utan tog också, som tidskriftsredaktör, initiativet till Trampcykelpriset.
   Slutligen visade sig Eva Dahlström tidigt vara ett fenomen när det gäller att formulera skrivupprop och redigera brett upplagda antologier som hon själv har raggat finansiärer till: "Kicken", "Friskskrivning", "Doris, Snoddas och alla vi andra", "Livsbilder" och "Kära brevvän" heter fem av dem.
   Några av de trognaste Liv i Sverige-medlemmarna har också tagit steget över från amatörskrivande till litterär yrkesverksamhet. Hans Möller och Astrid Johnson var båda nykomlingar i litteraturen när de sände oss sina barndomsskildringar, men sedan har de blivit desto aktivare: Hasse som romanförfattare, Liv i Sverige-lektör och skrivarcirkelledare, Astrid bland annat som pjäsförfattare, Liv i Sverige-lektör och berättarkafévärd. Nämnas bör också att den flitigaste berättaren på Skeppsholmen efter Viktor Wallins död, Arne Stråby, var den som främst tillskyndade att tio års kaféberättande resulterade i boken "Berättarkafé".
   Naturligt nog är det mest äldre människor som finner det mödan värt att skriva ner sina memoarer, ofta nog på uppmaning av sina barn och barnbarn. Sådana skildringar behöver vi lyckligtvis aldrig efterlysa. Men för att få kontakt med yngre människor som kan spegla det samtida livet i Sverige har vi i allt större utsträckning använt oss av riktade skrivupprop, i regel i samarbete med olika fack- eller studieförbund. Ett sådant skrivupprop låg under ett halvår i samtliga socialbyråernas väntrum och resulterade i en antologi där många unga socialbidragstagare hjärtskärande tydligt talade i egen sak. Arbetslösa, brevskrivare, långtidssjuka, grundskoleelever, livsgrubblare, funktionshindrade människor och kvinnor inom olika yrken har sedan dess stimulerats att tala i egen sak.

Ni som brukar skicka in manus till Liv i Sverige vet att det ibland tar en förskräcklig tid att få svar. Detta hänger samman med att lektörsarvodena bara förslår som biinkomst för våra styrelseledamöter. När manustillströmningen under 90-talet ökat kraftigt har det inte precis blivit lättare för oss i styrelsen att hinna med, låt vara att kortare bidrag nu går direkt till Liv i Sverige-Bladets redaktör Ingrid Jacobsson eller till den lektör som tar emot svaren på ett aktuellt skrivupprop.
   Men ni som skickar in längre manus vet också att det svar ni slutligen får är skrivet av någon av dem som själva har läst texten. Detta kan låta självklart, men det vanliga på bokförlagen är faktiskt att lektörerna är anonyma och att den som skriver svarsbrevet bara har läst det anonyma utlåtandet. Då finns det ingen att rådgöra med direkt, exempelvis per telefon. Liv i Sveriges lektörer tar personlig kontakt och kan ibland spela en flerårig roll som bollplank eller faddrar, i synnerhet när en levnadsskildrare sänt in sina manus i småportioner eller i flera repriser blivit ombedd att stuva om, lägga till och dra ifrån.
   I stället för att spökskriva ger vi våra manusleverantörer den ena uppmuntrande bakläxan efter den andra, vilket ofta uppskattas och stundom avskys, en sorts författarskola i smått. Men när vi har ett tryckfärdigt manus framför oss, vad händer då? Då tar det dess värre ofta ännu längre tid att få det förlagt. Okända och till åren komna debutanter är föga efterfrågade på bokmarknaden. Då söker vi pengar från olika håll för att kunna lämna ett tryckbidrag, försöker inordna skildringen i något av våra organisationsstödda antologiprojekt eller tipsar författaren om lämpliga utgivningsvägar. Den tid allt detta tar har vi på sistone bemödat oss om att förkorta, bland annat med hjälp av bekräftelsebrev och underhandsbesked under manusbehandlingens gång.
   Det mesta som sänds in till Liv i Sverige måste vi tyvärr returnera, men även då försöker vi hänvisa skribenten någon annanstans, en vacker princip som det tagit minst ett decennium att efterleva i praktiken. I början hade vi få kontakter och visste för lite om de litteraturkurser, skrivarklubbar och museer som i bästa fall fanns i levnadsskildrarens hemtrakt. Nu har vi ett etablerat samarbete med Nordiska museet med flera museer och arkiv, hyser många skrivarkursledare och studiehandledare som gruppmedlemmar och har själva sett till att berättarkaféidén spritt sig till de flesta landsändar. I regel kan vi därför också tipsa om lokala cirklar, bokförlag och kulturfonder där det går att söka tryckbidrag. Dessutom har vi som sagt en egen medlemstidskrift där kortare texter kan publiceras (fyra gånger per år).
   Utan att själva veta om det har många skrivglada människor en obesvarad kärlek till skriftspråket eller också har dåliga skolbetyg gett dem en livslång olust inför allt som har med skrivande att göra. I båda fallen kan berättarkaféets muntliga gemenskap ge dem ett andningshål och en uttrycksmöjlighet. Berättarförmågan betygsattes aldrig i skolan och yrkesberättarna är ännu försvinnande få, så på detta fria fält slipper man undan både pekpinnar och höga hästar. En politisk poäng med denna avspända berättarverksamhet är att yttrandefriheten kan vidgas i mycket bokstavlig bemärkelse.
   Det är betydligt svårare att få fram hela böcker som bygger på en människas muntliga berättelse. Den journalist eller författare som tar upp sådana minnen på band och sedan skriver ut och strukturerar dem måste nämligen ta god tid på sig för att resultatet ska bli bra, och dessa många arbetstimmar har Liv i Sverige sällan råd att arvodera. Detta är mycket synd, eftersom de flesta som har något viktigt att berätta här i landet har talet och inte skriften som sitt levande språk. Lyckligtvis händer det ändå att yrkesskribenter på eget bevåg sänder oss sådana intervjuböcker, exempelvis Vanna Beckman, Tomas Forser och Gunilla Lundgren. Men vad fint det vore om vi själva hade råd att lägga ut sådana beställningar!

De första Liv i Sverige-böckerna blev rejält uppmärksammade på de ledande kultursidorna, vilka i slutet av 1970-talet var mindre fixerade vid "ren" skönlitteratur än de är i dag. Men de flesta människor som projektet vände sig till hade vi desto svårare att nå. I dag är läget tänkvärt nog det motsatta. Liv i Sverige är nu ett välkänt namn i biblioteksvärlden, liksom inom flera studieförbund, fackföreningar, skrivarklubbar, folkhögskolor och ideella organisationer, vilket är viktigast för oss. Men när vi träffar författarkolleger och litteraturkritiker får vi ofta frågan om Liv i Sverige fortfarande existerar, för våra böcker, skrivupprop och berättarkaféer omnämns sällan eller aldrig på de ställen som "gills".
   Det vore förstås bäst om vi "gilldes" överallt.
   Själv brukar jag nämna körsången som en av Liv i Sveriges förebilder. Mer än en halv miljon svenskar sjunger i kör, samtidigt har Sverige några av världens främsta, professionellt ledda sångkörer. På detta fält finns både bredd och topp, och bredden betyder mycket för toppen. Körpubliken i Sverige består i hög grad av andra körsångare, ett för den publikglesa litteraturen tänkvärt faktum. Eric Ericson har dessutom haft tusentals amatörkörer att välja på när han sökt efter nya talanger. Och ju fler kommunalråd och fondstyrelseledamöter som sjunger i kör på sin fritid desto lättare blir det för proffskörerna att få loss pengar till sina konserter och turnéer.
   Inom litteraturen förutsätts fortfarande ett tusental yrkesförfattare skriva allt som skrivs i landet, medan alla andra som är intresserade helst ska nöja sig med att läsa yrkesförfattarnas verk. "Amatörerna ska läsa bra böcker i stället för att skriva dåliga," som en del författare kan höras muttra mellan skål och vägg.
   Men då glömmer mina kolleger hur de själva brukar göra. Att enbart skriva eller att enbart läsa är dem lika främmande. Skriver de får de lust att läsa och läser de får de lust att skriva. Dessutom finns det kvaliteter i skrivandet som inte har med den litterära betygsättningen att göra. En sådan kvalitet är skrivglädje. En annan kvalitet utvinns på skrivarläger och i skrivarklubbar: litterär gemenskap. Och en tredje kvalitet har med självkännedom att göra: under skrivandets gång kan man hitta nycklar in till sina dunklaste källarskrubbar.
   Varför skulle yrkesförfattarna tjuvhålla på dessa lockande kvaliteter när de finns inom räckhåll för alla, även för dem som har svårast att få sina texter att lyfta?
   De flesta levnadsskildrare som vi i styrelsen fått närmare kontakt med har hyllorna fyllda med böcker. De läser alltså minst lika mycket som de skriver. Precis som jag själv för övrigt. Och precis som jag läser de bättre böcker än de själva skriver. Jag läser Shakespeare för att få bättre fason på min blankvers, och det faktum att Shakespeare fick bättre fason på sin blankvers hindrar inte alls att jag får jag bättre fason på min när jag läser Shakespeare än när jag inte läser Shakespeare, tvärtom. I lathunden "Varje liv är värt att skildra", som Vuxenskolans och En bok för allas Solveig Mononen har tillskyndat, råder jag hugade memoarförfattare att läsa Olof Lagercrantz, Gerda Antti och Bengt Anderberg, inte för att de ska tävla med dessa språkets mästare utan för att de ska unna sig en lektion i den uttrycksfulla enkelhetens konst.
   Vi som var med och grundade Liv i Sverige har hela tiden varit övertygade om att litteraturlivet måste breddas här i landet. Ett skäl till denna vår åsikt är som sagt att litteraturen ska kunna spegla samhällslivet i hela dess vidd. Ett annat skäl är att yttrandefriheten i en demokrati inte gärna kan förbehållas yrkesskribenterna. Och ett tredje skäl är att vi tillönskar de goda böckerna en trognare och hantverkskunnigare publik än de har i dag.
   Vi har fortfarande svårt att intressera kultureliten för dessa bredd- och förankringsidéer, men i dag ingår Liv i Sverige i en stadigt växande skrivar- och berättarrörelse, som inte saknas i något län, och då bör det bli lättare att ge tankarna tyngd och genomslagskraft. Hur som helst tänker vi fortsätta på den inslagna vägen.

Göran Palm

STADGAR

antagna vid den konstituerande stämman den 22 mars 1982 och ändrade (paragraf 2) vid årsmötet 1986

§ 1. Målsättning
Föreningen Liv i Sverige är en ideell förening.
Föreningens grundidé är att alla människors liv är värda att bli dokumenterade. Grundidén hävdar en yttrandefrihet för alla.
Föreningen skall främja ett samarbete mellan yrkesskrivare och dokumentärt inriktade amatörberättare, så att de senares kunskap om och erfarenheter¤ av livet i Sverige på ett kvalificerat sätt kommer litteraturen till godo, dels genom utgivandet av bokserien "Liv i Sverige", dels genom lokala samarbetsprojekt av olika slag.
Föreningen skall hålla kontakt med de skrivarverkstäder och Liv i Sverige-cirklar, som redan är bildade, samt initiera nya verksamheter som stöder och utvecklar grundidén.

§ 2. Medlemskap
Medlem kan den bli, som ansluter sig till föreningens målsättning och vill verka för den.
Medlem kan efter skriftlig anmälan till styrelsen omedelbart utträda ur föreningen.
Den som vägras medlemskap av styrelsen kan överklaga beslutet till årsmötet.

§ 3. Medlemsavgift
Medlemsavgiften fastställs av årsmötet.
Medlem som två år i följd inte har betalat sin årsavgift, utesluts automatiskt. Medlem skall dock underrättas om åtgärden.

§ 4. Årsmötet
Årsmötet är föreningens högsta beslutande organ.
Årsmötet skall hållas någon dag under årets tre första månader på tid och plats som styrelsen bestämmer.
Kallelse till årsmötet skall vara medlemmarna tillhanda senast en månad före dagen för årsmötet.

§ 5. Ärenden på årsmötet
Vid årsmötet skall följande ärenden förekomma:
Val av ordförande för årsmötet.
Val av sekreterare för årsmötet.
Val av justerare.
Fastställande av röstlängd.
Fråga om årsmötets behöriga utlysande.
Fastställande av dagordning för årsmötet.
Behandling av styrelsens verksamhetsberättelse.
Behandling av revisorernas berättelse.
Fråga om ansvarsfrihet för styrelsen.
Val av ordförande för föreningen.
Val av kassör för föreningen.
Val av övriga ledamöter i styrelsen.
Val av revisorer.
Val av valnämnd.
Fastställande av årsavgift.

§ 6. Förslag till årsmötet
På årsmöte väckta frågor får ej leda till andra beslut än hänskjutande till styrelsen. Detta gäller ej förslag (motioner) som inlämnats i förväg till styrelsen. Sådana förslag skall ha inkommit till styrelsen senast sex veckor före årsmötet. Förslagen skall vara skriftliga.

§ 7. Röstning, beslut
Medlemsmöte fattar beslut genom öppen omröstning om inte annat påfordras. Medlem som är med på mötet har en röst. Röstning med fullmakt kan ej förekomma.
Om lika röstetal uppkommer vid en omröstning har fungerande ordföranden utslagsröst. Vid sluten omröstning och vid val måste dock en fråga avgöras genom lottning om lika röstetal uppstår.

§ 8. Valnämnd
Vid årsmötet väljs tre ledamöter, medlemmar i föreningen, till valnämnd. Valnämnden skall senast sex veckor före årsmötet lämna förslag till de val som skall ske vid årsmötet.

§ 9. Styrelse
Styrelsen skall bestå av ordförande, kassör samt ytterligare minst tre ledamöter. Mandattiden för alla utom för ordföranden är två år. Ordförandens mandattid är ett år.
Hälften av styrelsens ledamöter utses första gången för en mandatperiod om ett år för att på så sätt garantera en kontinuitet i styrelsens arbete.
Styrelsen är beslutsmässig om minst tre ledamöter är närvarande.
Styrelsen fattar beslut med enkel majoritet. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.
Styrelsen kan efter omröstning inom sig till sitt arbete knyta särskilda personer, inom och utom föreningen. Dessa adjungerade ledamöters mandatperiod är högst ett år.

§ 10. Räkenskaper, revision
Styrelsen är gemensamt ansvarig för föreningens förvaltning och räkenskaper. Räkenskapsåret är kalenderår.
Föreningens räkenskaper skall senast den 31 januari jämte styrelsens verksamhetsberättelse och protokoll överlämnas till revisorerna. Revisorerna skall senast den 15 februari lämna revisionsberättelse med ställningstagande till frågan om ansvarsfrihet.

§ 11. Stadgeändringar
Stadgarna kan endast ändras av årsmötet.
Förslag till ändringar skall inges skriftligen till styrelsen senast sex veckor före årsmötet. Styrelsen skall med eget yttrande överlämna förslag till ändringar till årsmötet.

§ 12. Upplösning av föreningen
För att föreningen skall kunna upplösas fordras beslut härom vid två på varandra följande möten, varav ett skall vara årsmöte. Mellan de bägge mötena skall minst sex månader ha förflutit.
För beslut om upplösning krävs att minst två tredjedelar av de röstande och röstberättigade medlemmarna har röstat för upplösning av föreningen.
Efter beslut om upplösning av föreningen skall föreningens tillgångar överlämnas till Nordiska museets kulturhistoriska undersökning, eller, om denna verksamhet inte längre pågår, till förening eller organisation som till mål och syfte har motsvarande uppgifter.

LIV I SVERIGES VERKSAMHETSBERÄTTELSE FÖR ÅR 2006

Vid årsmötet på Timmermansgården i Stockholm den 1 april, då halva styrelsen och hela valnämnden omvaldes, mottog Monika Moberg från Skaraborg Liv i Sveriges trampcykelplakett, ivrigt lanserad av kamraterna i skrivarklubben Pennan och hjärtligt hyllad av årsmötesdeltagarna.

Tio välbesökta styrelsesammanträden har hållits under året, och vid dem har den kraftigt ökade manustillströmningen varit särskilt slående. Inte mindre än 223 manusärenden finns bokförda i protokollen, låt vara att många av dem behandlats mer än en gång, i mer eller mindre omarbetade versioner. Med glädje har vi kunnat notera att snittkvalitén på texterna har höjts, vilket sannolikt hänger samman med att bokförlagen idag allt oftare tackar nej till svårsåld kvalitetslitteratur. Bonniers förlag har exempelvis tagit för vana att hänvisa många av sina levnadsskildrare till Liv i Sverige. Flera manus som våra lektörer funnit tryckfärdiga har under året med hoppfull håg sänts in till bokförlagen; ändå har vi under året bara fått en enda ny Liv i Sverige-bok utgiven: Margareta Burmans ”Min beskärda del”. Å andra sidan har tre av Liv i Sveriges lektörer, Pelle Olsson, Elisabet Peterzén och Gunilla Sternelius, hunnit få egna böcker utgivna. Den ökade skrivaktiviteten har också satt tydliga spår i årets fyra nummer av medlemstidningen. Det har varit köbildning av skribenter till snart sagt varje nummer.

Även berättaraktiviteten har varit stor under året. Utöver de åtta berättarkaféerna på Folkkulturcentrum/Skeppsholmen, sponsrade av ABF Stockholm, har berättarprogram ordnats i bl a Härnösand, Katrineholm, Ljungby, Rättvik, Sköldinge, Sollentuna, Södertälje och Umeå, liksom i Gamla stan och på Café Aguéli i Stockholm. Dessutom har vi börjat avla fram en egenproducerad lathund på temat ”Berättarkafé” för spridning från och med 2007.

Ett stort antal gamla och nya skrivprojekt har under året krävt en hel del uppvaktningar, anslagsframställningar och organisationskontakter, exempelvis ett skrivupprop på temat ”Att arbeta gratis” och ett nystartat skriv- och berättarprojekt med Riksförbundet social och mental hälsa och dess skrivande medlemmar. Invandrarprojektet ”Vår medhavda kultur” har genomfört ett forskarseminarium på Södertörns högskola men söker ännu förläggare till sin slutprodukt, boken ”Det är Sverige som avviker”. I SIF:s skrivartävling bland medlemmarna, liksom i projektet ”Kvinnoliv i Sörmland”, har Liv i Sverige deltagit i planerings- och bedömningsarbetet. Till ett nystartat projekt på temat ”Barnhemsbarn” har lovande kontakter knutits dels med Socialdepartementet, dels med Allmänna barnhuset.

Denna lyckosamma utvecklings baksida är att kostnaderna för manusbedömning och redaktionsarbete har skjutit i höjden, vilket framgår av bokslutet. För andra året i följd går föreningen med förlust, och den här gången är förlusten alarmerande stor. Under 2007 måste vi hitta en rimligare proportion mellan inkomster och utgifter, detta är styrelsens viktigaste slutsats av 2006 års verksamhet.

För styrelsen i mars 2007

Göran Palm, ordförande