Även om ett manus blivit godkänt för utgivning i Liv i Sveriges serie är det ofta svårt att få det antaget av något förlag. Det leder till att många LiS-författare söker sig till utgivare där författaren på ett eller annat sätt betalar utgivningen. Eftersom det finns många former av utgivning vill jag kort berätta hur de fungerar och vad du bör tänka när du väljer.

Först går den stolta författaren naturligtvis med sitt manus till något av de stora förlagen — tillexempel Bonniers eller Norstedts. Förlaget bedömer manusets kvalité. Om det är bra nog arbetar en förlagsredaktör med manusutveckling. Förlaget gör omslag och ger manuset en grafisk form. Sedan kontrakteras ett tryckeri för att producera själva boken. Efter att boken är färdig sköter förlaget marknadsföring, lagerhållning, distribution och försäljning. Förlaget ger dessutom författaren betalt i förskott.
När förlagen får in ett manus som bedöms hålla rent litterärt betyder det tyvärr inte automatiskt att det blir antaget för utgivning. Förlagen bedömer nämligen också i vilken utsträckning de tror att den blivande boken kommer att gå att sälja. Där är inte alltid kvalité avgörande; minst lika viktigt är att boken har ett ämne som kan intressera många och att berättelsen är någorlunda lättsmält. Dessutom tar förlagen hänsyn till saker som inte alls har med texten att göra, till exempel om författaren har en personlighet som passar i media och om hon eller han kan tänkas producera fler böcker så att de pengar som investeras i reklam också kan ge avkastning i framtiden.

Utöver de stora förlagen finns en hel flora mindre förlag. De sysslar ofta med att ge ut litteratur i någon speciell nisch, och därför blir de sällan aktuella för LiS-författare. Vissa drivs dock av entusiaster, som tittar mer på kvalité än på säljbarhet, eller så rådkar de ha en nisch, till exempel anknytning till ett geografiskt område, som passar. Då kan LiS-manus bli antagna. Oftast har dock småförlagen mycket trånga ekonomiska ramar, så möjligheterna att marknadsföra blir små.

Även om det är svårt att få ut boken på ett större eller mindre förlag är det så klart det du bör försöka först. Förlagen kan ta mycket lång tid på sig innan de ger utgivningsbesked, därför är det bra att göra flera kopior av ditt manus och skicka det till flera förlag samtidigt.

Om inte ett förlag tar ditt manus finns det utgivare som gör samma jobb som de, men där författaren själv betalar kostnaderna för produktionen. Vi kan kalla dem halvförlag, eftersom de bedömer kvalité, utvecklar manus, och i övrigt jobbar precis som de stora förlagen,men inte tar utgivningens ekonomiska risk, utan det gör författaren, som ofta också äger upplagan när den är
tryckt. Ett sådant halvförlag som givit ut många böcker av LiS-författare och som vi har goda erfarenheter av att arbeta med är Ord & Visor.

Den riktigt stora skillnaden mellan förlagen och halvförlagen är som sagt att författaren står för den ekonomiska risken. Det innebär också att det är hon som måste ta huvudansvaret för att boken säljs. Att LiS-manus inte skulle bli antagna av halvförlag har vi inte hört talas om. Trots det händer det att de inte blir utgivna, eftersom de fastnar på kostnaden. Att få en bok utgiven kostar från 50 000 kronor och uppåt. Många LiS-författare kan inte ligga ute med så mycket pengar.

Därför ger ibland LiS-författarna ut sina böcker på egen hand i stället. Ofta vänder de sig till något som kallar sig förlag, och som trycker ett namn på omslagets utsida, men som inte gör någon som helst bedömning av manusets kvalité, utan bara går på författarens möjlighet att betala tryck- och produktionskostnad. Den typen av utgivare är egentligen inte förlag alls, så att vända sig till en sådan är i praktiken samma sak som att ge ut boken på eget förlag.

Om du ger ut på eget förlag måste du själv kunna eller åtminstone förstå det som har med publicering att göra. Det är framför allt tre saker du måste tänka på: språket, formen och försäljningen.

För att börja med språket så är författaren så klart mycket nöjd med det hon skrivit. Tyvärr innebär det inte alltid att hon skapat ett manus som är så bra det kan bli ur läsarsynpunkt. Den tanke och det sammanhang som är klart för den som skriver är inte alltid klart för den som läser. Därför behöver texten oftast redigeras, eller i alla fall kommenteras av någon som är van att jobba med strukturen på texter.
Godkända LiS-manus har oftast gått igenom en process med flera läsningar och omskrivningar, därför är problem med textens struktur ofta lösta. Det som återstår är i så fall korrekturläsning. Allt för många upprepningar eller stav- och syftningsfel skämmer en text och gör den svår att läsa. Korrekturläsning kan inte göras av författaren själv, någon annan måste läsa det som skrivits.

Också bokens grafiska form bör göras av någon som är professionell, eller i alla fall någon som är erfaren och intresserad av formgivning. Det av två skäl. För det första finns det både vetenskap för och lång erfarenhet av hur en text ska se ut och en sida ska komponeras för att vara lättläst. Sådan kunskap gäller alltifrån bokstävernas form, över lämpliga radavstånd till förhållanden mellan bilder och rubriker.
För det andra är formen i sig ett språk. Genom att något ser ut på ett visst sätt signalerar det ett visst innehåll. Ett seriealbum ska inte se ut som en doktorsavhandling, en självbiografi ska inte se ut som en kokbok. Och — kanske viktigast av allt — ingen bok av någon sort ska någonsin se ut som om den gjort av någon som inte vet hur böcker ska göras, det säger nämligen att den också skrivits av någon som inte vet hur böcker ska skrivas.

Till sist försäljningen. Att ge ut en bok kostar mycket pengar, dessutom vill författaren att boken ska bli läst. Av båda de skälen behöver den säljas. Boken kommer inte att sälja sig själv. Ger du ut på eget förlag är det du som måste sälja. Det finns inget skäl att anta att det blir enkelt att sälja boken, särskilt inte om den blivit avvisad av de stora förlagen, eftersom deras affärsidé är att hitta manus som är just lätta att sälja. Det finns visserligen några genvägar till köpare — bokhandeln, hemsidor, biblioteksinköp — men en smal titel av en okänd författare säljer i stort sett ingenting på det sättet.
Räkna därför med att försäljningen bara kommer att ske genom att du räcker över boken med den högra handen och samtidigt tar emot pengar med den vänstra; varje sålt exemplar kommer att kräva en personlig insats av dig. Om du har svårt att se dig själv i den rollen, ska du fundera om det verkligen är en så bra idé att ge ut boken på eget förlag. Fundera också på vad som händer med din ekonomi om du inte säljer ett enda exemplar. Innebär det katastrof är det kanske bäst att avstå
från publicering.

När du tänkt igenom språk, form och försäljning är det dags att du vänder dig till ett tryckeri. Där finns i stort sett två tekniker att välja på: offset och print-on-demand. Offset är det traditionella trycket. Det är en billig metod, men för att texten ska kunna tryckas bränns plåtar. Själva plåtbränningen brukar kallas startkostnad och utgör en stor del av tryckkostnaden, därför blir en liten upplaga väldigt dyr per exemplar.
Vid print-on-demand körs sidorna ut på en laserskrivare. Det innebär att startkostnaden blir mycket lägre. Men tekniken kräver en rätt stor manuell insats, så större upplagor producerade på det här sättet blir mycket dyra.
Brytpunkten där det blir billigare med offset än med print-on-demand ligger på ungefär 200 exemplar. Jag har själv till och med räknat på produktioner där det gå på ett ut att trycka 200 exemplar på ett billigt tryckeri och att trycka 100 exemplar som print-ondemand.

Print-on-demand är med andra ord en tryckteknik. Men eftersom tekniken blev så uppskriven för några år sedan har det startats flera firmor som kallar sig print-on-demand-förlag. Det är en typ av förlag jag inte alls vill kalla förlag, eftersom de varken gör någon ekonomisk insats genom att betala författaren för rätten att sälja hennes manus, eller någon litterär insats genom att bedöma att det manus som ges ut håller för publicering. De utgivare som kallar sig print-on-demandförlag är i stort sett att betrakta som tryckerier som också utför vissa kringtjänster.

Att vända sig till en sådan utgivare är vanskligt. För det första därför att även om den totala kostnaden för produktionen är ganska låg, så blir kostnaden per producerat exemplar hög. En diktsamling på 64 sidor kostar över 100 kronor att producera. Priset i bokhandeln skulle bli 250 kronor, så där går den inte att sälja alls. Det är tveksamt om en så tunn diktsamling ens går att sälja till produktionspriset.
För det andra är det väldigt svårt att veta vad det är du får pengarna. Även om totalsumman bara är en femtedel så stor som hos till exempel Ord & Visor så får du bara en femtedel så många böcker. Dessutom har jag tyvärr ofta sett exempel på att du får en utgivning med många problem. Jag har sett inlagor (inlagan är själva boksidorna) som är så tätt satta att de knappt går att läsa och omslag som ser ut som om de gjorts av någon som visserligen såg ett bokomslag sommaren 1973, men som sedan dess tyvärr inte haft möjlighet att ta del av den typen av media.
Till det kommer att firmorna ofta slarvar med att uppfylla formella krav — till exempel påtryck av isbn-nummer och leverans av pliktexemplar till universitetsbiblioteken — samtidigt som de lovar hjälp med marknadsföring som visserligen genomförs, men som sällan är särskilt mycket värd, eftersom din bok som sagt inte kommer att sälja sig själv.

Print-on-demandmarknaden är väldigt svår att överblicka. Firmorna kommer och går, det verkar vara svårt att få någon stabil ekonomi i den typen av utgivning. Ofta saknar de både de kunskaper och den erfarenhet som krävs för att genomföra bokutgivning på ett bra sätt. Därför avråder jag i de flesta fall författare från att vända sig till print-on- demandproducenter.